Almedalen 2026: När slutade vi utmana varandra?

Publicerad 26 juni 2026

Spaning från Annette Tannerfeldt, VD SWEDMA

Fyra dagar. Tusental seminarier. Tusentals människor.

Jag lämnar Almedalen med en känsla som inte riktigt vill släppa.

Absolut inte besvikelse.

Snarare en fråga.

Har vi blivit för rädda för att utmana varandra?

Vi lägger enorma resurser på att vara här. Resor, boenden, produktion, arbetstid och fyra dagar av något som är betydligt mer värdefullt än pengar. Tid. Den får ingen av oss tillbaka.

När utbudet består av tusentals seminarier är det rubriken som vinner min tid. Rubriken är inte bara en rubrik, den är ett löfte om att jag ska bli mer nyfiken, mer kunnig eller få nya perspektiv.

Det är därför jag väljer just det seminariet och väljer bort tjugo andra.

Men alltför ofta infriades inte det löftet.

Panel efter panel. Kunniga människor. Viktiga ämnen.

Och ändå samma analys. Samma slutsatser. Samma försiktiga formuleringar.

Jag satt och väntade på den där repliken som skulle få mig att stanna upp.

”Det där hade jag faktiskt inte tänkt på.”

Den kom förvånansvärt sällan.

Och jag verkar inte vara ensam. Under veckan har jag hört samma reflektion från många andra.

Tar vi verkligen vara på kompetensen?

För några veckor sedan hörde jag någon säga att värdet av ett möte är rummets samlade kompetens.

Den formuleringen har följt mig genom hela Almedalsveckan.

För om det finns något rum som borde vara ovärderligt så är det just Almedalen. Här finns politiker, forskare, företagsledare, entreprenörer, myndigheter och civilsamhälle. Några av Sveriges skarpaste hjärnor samlade på samma plats.

Men tar vi verkligen vara på den kompetensen?

Eller använder vi den mest för att bekräfta det vi redan vet?

Intellektuell mångfald kräver olika perspektiv

Vi pratar ofta om vikten av mångfald.

Men varför verkar vi så rädda för intellektuell mångfald?

Vi har blivit skickliga på att bjuda in människor med olika titlar, olika organisationer och olika bakgrunder.

Men vi verkar betydligt sämre på att bjuda in människor som faktiskt tycker olika.

Jag efterlyser inte högre tonläge.

Jag efterlyser högre tankehöjd.

Jag efterlyser fler samtal där någon vågar säga:

”Jag håller inte med.”

För det är där det börjar hända något.

Innovation föds sällan ur konsensus. Den föds när olika erfarenheter, perspektiv och idéer får skava mot varandra.

Det är den sortens friktion som gör oss klokare.

Jag vill inte gå från ett seminarium med en bekräftelse.

Jag vill gå därifrån med en invändning. En fråga. Ett tvivel.

Något som följer med mig hem och tvingar mig att tänka ett varv till.

Kanske borde vi mäta Almedalen på ett nytt sätt

Kanske borde vi därför mäta Almedalen på ett nytt sätt.

Inte i antal seminarier.

Inte i antal besökare.

Inte i antal mediegenomslag.

Utan genom att ställa en enda fråga till publiken:

Vad fick du höra här som du inte redan visste?

Den frågan har faktiskt följt med mig hem.

Inte bara som en reflektion kring Almedalen, utan också som en påminnelse till mig själv. För varje gång vi bjuder in människor till ett seminarium, en utbildning eller en konferens ber vi dem om något de aldrig får tillbaka, deras tid.

Det gör att jag också vill bli ännu mer självkritisk. Levererar vi verkligen den där nya insikten, den oväntade tanken eller den där frågan som fortsätter att leva efter att deltagarna gått hem? Jag tror att vi alla, oavsett om vi arrangerar ett seminarium i Almedalen eller någon annanstans, behöver ställa oss den frågan oftare.

För människors tid är alldeles för värdefull för att tas för given.

Om svaret alltför ofta är ”ingenting” handlar problemet kanske inte om publiken.

Det handlar om oss som står på scenen.

Frågan jag tar med mig till nästa Almedalsvecka

Så min fråga inför nästa Almedalsvecka är kanske den viktigaste av alla:

Om rubriken är det som vinner min tid hur ser vi då till att innehållet verkligen förtjänar den?